Det kan verka som att vi inte har gjort någonting i sommar, Kira och jag. Det är relativt sant. Vi har visserligen badat massor vilket gjort att hon numera kan simma med lite mer stil än tidigare (då hon plaskade och skvätte som en tok hela tiden) och hon försöker inte längre rädda mig från det farliga vattnet genom att klättra upp på mig (vilket ironiskt nog framkallar viss drunkningsrisk). Men vi har inte gått ett enda spår sedan i maj, så när Kira upptäckte att det låg en bunt klövar och tinade på diskbänken idag så blev hon minst sagt peppad.
Jag, Sara, Kira och Bonnie mötte upp med Malin och hennes welshflicka Bella i Sisjön. Det var jätteroligt att få sällskap av Bella med matte, som inte hade spårat sedan prova på-tillfället i början på juni. Jag och Sara började med att lägga varsitt lite längre spår åt varandra. Även om vi nästan alltid säger att vi vill ha lika långa spår så slutar det alltid med att Saras spår (som läggs åt Kira) blir kortare än bestämt och mina spår (till Bonnie) blir superlånga. Den här gången tyckte jag att det var 500 m medan runkeeper hävdade att vi var uppe i 700 - andras metrar är så väldigt korta...
Medan de låg till sig så fick Bella ett spår med vinkel på ungefär 100-150 m, som fick ligga i några minuter medan vi gjorde ett pyttekort övningsspår åt henne. Det fick jag lära mig av Jessica på viltspårskursen i våras och det var verkligen nödvändigt här. Övningsspåret var ca 15 m lång och rakt, med andra ord ingen utmaning nosmässigt, men man verkligen såg på hela Bella att hon tyckte att det var såååå läskigt att följa, för hon hade ju ingen aning om vad som fanns i slutet. Svansen rakt ner, långsamma steg och noggrant nosande. När hon väl hittade klöven så var hon ytterst skeptisk till att den var något att ha tills Malin lekte med den och på så sätt gav den ett värde. När vi direkt efteråt gick det längre spåret var hon mycket mer säker - viftade glatt med svansen och gjorde typiska spanielslag ända fram till klöven.
Sedan fick äntligen Kira komma ut och jobba lite. Hon fick också ett uppvärmningsspår som var kanske 300 m och egentligen skulle det inte varit så svårt, om det inte vore för att blodet tog slut efter ungefär en tredjedel av sträckan. Mitt på en blåsig äng. Men hon gick som ett litet (höghastighets-)tåg hela vägen genom skogen, över ängen, över vägen och bar sedan stolt klöven tillbaka till bilen. Det gick egentligen för fort, jag fick hålla igen för att vi tvåbenta skulle hinna med, men med tanke på att hon fått vänta hela sommaren på att få spåra så kan jag förlåta henne...
Bonnies spår var inte heller något bekymmer. Det är väldigt roligt att se hur olika de spårar, hon och Kira. Kira går snabbt, vet hela tiden var spåret är men kan mycket väl tänka sig att ta lite utflykter på vägen. Bonnie dammsuger marken i lugnt tempo och viker sällan av en millimeter från spårkärnan - det kanske är hennes tyska gener som visar sig.
Sedan var det dags för Kiras långa spår som gicks i halvmörker. Det stackars enbenta rådjuret måste blivit ytterst förvirrat av sin blodförlust för det hade gjort en sväng som var väldigt nära spårslutet - självklart tänkte Kira gena dit utan att passera gå. Efter lite stöttning så följde hon det utsatta spåret och det gick finfint ända tills hon fick för sig att undersöka ett jordgetingbo. Jag såg att hon hittade något, men såg inte vad och inte heller riktigt vad som hände utöver att hon tjöt och började ta nosen mot sina sidor. Hon gnydde och stannade för att markera på flankerna flera gånger, men fortsatte ändå spåra. Jag var påväg att bryta när hon plötsligt satte av i en jädrans fart rakt till målet där hon visade mig var klöven fanns för att sedan strunta fullständigt i den och istället rusa till bilen.
Det beteendet är allt annat än normalt och jag är så glad att jag har numret till husdjurshälsan i mobilen. Hon som jag pratade med var jättegullig och lugnande, sa att det förmodligen var jordgetingar och att det oftast inte var någon fara så länge hunden inte blivit stucken i munnen. Jag skulle hålla koll på Kira så att hon inte svullnade upp eller fick problem att andas. Så istället för att rusa iväg till veterinären åkte jag och hämtade Jojo på sin skytteträning, vilket var ett bra test av hundens allmäntillstånd för när vi kom dit 10 minuter senare så gnydde Kira visserligen lite, men framförallt så viftade, hoppade och pussade hon på matte.
Även om det kanske inte blev världens mest lyckade spårtillfälle så är jag ändå stolt över att Kira jobbade vidare och över hur snyggt hon tog första spåret. Och så är jag väldigt glad över att vi äntligen är igång och tränar igen (:
